Hedemedia

Jag är en elittävlande ryttare och vi åkte till Irland för att leta hästar, och
här är vad jag gjorde från måndag-onsdag, på vår trip till Irland 

Måndag 
Vi åker mot Rygge, Oslo och tar flyget mot Dublin.
Flyger i 2 timmar, resan med bil till Oslo tog 2,5 tim.
Vi bodde på ett hotell över natten, och åt middag sent, och sedan frukost tidigt, för nästa dag åkte vi till…

Tisdag the biggest day
På morgonen gick vi upp och åt frukost och sen åkte vi med minibuss till Terminalen.
Och därifrån tog vi en expressbuss till Galway, som tog 3 timmar.
Men fram kom vi till slut, och då kom Liam hämtade oss, och vi åkte till gossen som jag skulle rida.
Han är en 10 årig hingst, d-ponny.
Efter vi ridit honom, och blivit helt kära i honom, visade Liam oss runt lite och den synen vi
fick av Irland, jag lovar er, den har inte många sett! Herregud!
Hästar går uppe i berg, vid vattnet precis, havslukten och all mark!
Får gick över vägen och sov där, kossor överallt och ja, oförklarligt!
Men i allafall åkte vi och kollade på ett ställe där Paul McCartney hade gift sig tydligen.
Och det var så riktigt coolt och stort.
Sedan åkte vi vidare och vägarna är så guppiga och svängiga och jag satt helt yr i baksätet, haha.
Liam visade oss också den skolan Madonnas barn hade gått, och det var riktigt fint, och där åt vi med.
Skolan var stängd, men vi åt på en restaurang brevid skolan
Vi kom senare fram till ett av hans stall och där red jag lite hästar för honom, ungponnier.
Det var roligt, så himla roligt, för allt är så olikt Sverige. Typ som när man hoppat och man ska rida och skritta av, dom ba ”ska vi ta in den i stallet?”
Så det var trevligt.
Sedan hade klockan blivit så pass mycket att vi skulle hitta någonstans att bo på, och då tog vi en B&B (bed and breakfast), en riktig Irländsk sådan. Vart man än körde kändes det som man såg en B&B.
Sedan på kvällen kom Liam och hans fru och hämtade oss och bjöd oss på middag på restaurang, värsta snälla är dom, och sedan körde dom oss hem igen, till B&B alltså.

Onsdag
Vi gick upp och åt frukost och kollade UTSIKTEN, den du!
Och senare kom Liam och hämtade oss och vi pratade med han
lite och så och kollade lite på nån häst eller två innan han körde oss till bussen
som skulle gå från Galway till Dublin Airport.
Men innan det så svängde vi in till ett stall med ett par hingstar,
såg en hingst, just den fångade min blick, blev helt förälskad, men icke, haha
Såg massa fint!
Bussen gick ganska fort (3 timmar) och sedan fick vi skynda oss till gaten och flyget hem gick bra och hemresan med. Tänk vad mycket vi hann med på egentligen bara 1 dag?
Så nu sitter jag här, har varit i 3 länder på 1 dag(första dagen).

• Hotellet
• Bussen
• Irländskt godis
• Paul McCartneys slott
•  Lite natur
• Ponnyn vi köpte

Jag (Mollie),Sandra,Charlie och Isobel hade alltid varit bästa vänner ,sen vi föddes. Våra föräldrar hade varit kompisar sen länge sen långt innan vi föddes. Vi träffades varje dag i skolan och varje helg för att prata om olika saker och inte bara snacka om läxor,fester,kläder mm vi pratade om RESAN. Resan var planerad i minsta detalj, det skulle bli den häftigaste och bästa resan EVER trodde vi då.

-Vi skulle ju mötas hos mig sa jag och nästan skrek i telefonen.

-Ja,ja vi kommer sa Sandra så lugnt som hon alltid brukade låta,hon var alltid lugn och sansad.

Jag hörde hur Charlies klackar lät mot gatan, hon hade alltid på sig klackar till och med i skolan. I skolan det var helt förbjudet enligt mig om man går i klackar för mycket kommer ryggen bli helt konstig när man blir gammal hade jag läst på nätet. Och jag hade ju sagt det ett antal gånger, exakt 56 gånger. Jag är ingen perfektionist jag vill bara att allt ska vara perfekt och ordning och reda. Då ringde det på dörren ding dong. Jag rusade ner för trapporna och öppnade dörren för mina vänner ,inte bara vänner utan bästa vänner. Först kramade jag Sandra ,hennes röda tjocka hår doftade ljuvligt. Hon gick i en svart byxdress och hade ett par vita converse på sig.

Sen kramade jag Charlie, hennes hår var kort,brunt och spikrakt. Hennes vita tänder lyste mot mig – Hej gumman hur är det sa hon och gick in i köket. -Bara bra sa jag och vände mig mot henne.

Jag vände mig mot dörren och där stod hon Isobel. Hennes blonda änglahår var rakt och hon hade det utsläppt. Hon log lite försiktigt.

• Hej sa hon och gick in.

Jag kände hur hon la sin kalla hand i min och vi gick in i köket vi också.

Sandra hade dukat fram röd hallon saft och egengjorda cupcakes. Hon satt redan vid bordet och pratade lite med Charile som slickade på sina fingrar.

-Mmmm vad goda dom var Sandra ,sa hon och tog en till.

-Spara lite hos oss sa jag och satte mig ner mitt i mot henne.

Isobel satte sig ner bredvid mig och hällde upp lite saft till mig och sig själv.

-Men nu måste vi prata om resan sa Isobel lite försiktigt.

Hon var lite försiktig det hade hon alltid varit. Hennes mamma var däremot inte så lugn hon var så pratglad och glad hela tiden.

Vi satt och pratade i flera timmar kändes det som och det var det också.

Men vi längtade så mycket efter det här ,vi hade planerat och planerat så länge vi kunde minnas……

EN VECKA SENARE

-Aj Mollie! sa Charlie och grimaserade mot mig.

-Förlåt mimade jag och la upp mitt resebagage ovanför våra platser.

Jag och Isobel skulle sitta tillsammans och framför oss skulle Sandra och Charlie sitta. Jag och Isobel höll varandra i handen för 23 gången idag. Båda hatade att flyga! Tänk om vi skulle störta! Men Sandra hade informerat oss om att det inte var någon fara och att hon hade pratat med piloten och han skulle köra försiktigt.

Vi hörde hur piloten informerade oss om resan och han sa också att det skulle gå bra. Vi såg hur alla tog på sig säkerhetsbälten så vi gjorde det samma.

Motorerna började starta och planet rörde på sig lite. Vi fyra såg på varandra och log. Planet rörde sig fortare och fortare och vi blev pirrigare och pirrigare. Isobel tittade oroligt ut. Jag kramade hennes hand hårdare och hon pep till av smärta.

-Förlåt sa jag tyst och tittade på henne med stora ögon.

- Gör inget mimade hon med sina fylliga rosa läppar.

Jag visste att hon var nervös hon skakade av rädsla och hennes ögon blev blanka. Jag tittade oroligt på henne medan jag hörde och kände hur planet lyfte upp i luften. Jag knep ihop mina läppar medan jag hörde Charile skrika HERE WE COME NEW ZEALAND!!!! Jag gömde mitt huvud i mina svettiga händer och tittade åt Isobels håll och hon drack och drack på sin cola. Men jag bara smuttade lite då och då på min. Vi hade kommit upp i luften nu och gled fram på molnen. Jag tittade fram och såg hur Sandra och Charile redan höll på och flörta med en manlig flygvärdinna. Jag suckade högt och Charile lämnade varsin chokladkaka till mig och Isobel. Isobel var den sötaste och vackraste tjej jag någonsin sett. Allt på henne var perfekt, hennes hår,hennes ansikte, hela hon var perfekt. Och killarna bara visslade efter henne men hon var inte intresserad sa hon men jag såg hur hon lös upp när någon hade lagt en lapp i hennes skåp eller skickat något till henne.

Jag däremot var det ingen som visslade efter,jag var inte perfekt. Jag var perfektionist det var det jag var. Jag är lång och smal med inga fina kurvor som hon hade. Mitt hår var jag nöjd med det var jag faktiskt det var vågigt och haselnösfärgat. Men jag var inte perfekt som Isobel det var jag inte.

Charlie och Sandra var och perfekta och jag älskade dom också över hela mitt hjärta. Men Isobel och jag hade fått en speciell relation och det hade nog dom också märkt.

Planet gled fram lugnt och stilla och det tog lång tid. Det enda man kunde göra var att sova,äta och prata. Även om jag gillade det så blev det lite långtråkigt i längden.

När jag hade fallit in i min skönhetssömn hörde jag skrik och skakningar. Jag vaknade snabbt och granskade planet. Det var bara ett barn som hade tappat sin nalle. Jag pustade ut och blundade igen.

Men inte långt efter det så blev det väldigt skumpigt och skakigt. Jag slog upp ögonen en gång till och då var det kaos. Alla skrek. Det mullrade och regnade ute. Isobel hade tagit i min hand och ute var det svart och mörkt. Hon flackade med blicken och spärrade upp ögonen jätte mycket. Charlie och Sandra tog det inte heller så lugnt, man kunde känna hur båda tystnade från sitt prat och satte sig blixtstilla. Man hörde hur piloten sa att man skulle ta på sig säkerhetsbältet och inte stressa upp sig. Alla tittade nu åt höger och en stor eld flamma sken upp utanför fönstret. Nu trodde jag inte på piloten längre och lyfte på mig. Jag tog upp flytvästen och skrek till andra att göra samma sak. Isobel lyfte på sig hon också och jag kunde se att Charlie och Sandra gjorde samma sak. Mamma hade sagt att när flygvärdinnorna var lugna så var det okej och ingen fara men det kunde man inte säga här. Alla flygvärdinnor sprang åt olika håll och skrek. Dom tittade lite åt alla håll medan dom sprang och sa till alla att ta på sig flytvästar dom också.

Det här fick inte hända,resan skulle bli av ,vi SKULLE åka till Nya Zeeland! Isobel satt och skakade som ett gammalt benrangel. Jag tog hennes händer och kände hur vi störtade snabbt,snabbt. Trycket i öronen och huvudet gjorde obeskrivligt ont. Barn skrek så dom kräktes och föräldrarna gjorde inget åt saken dom bara satt där helt stelfrusna. En gammal man som satt bredvid mig dog på stört. Han var för gammal och hanns hjärta var för svagt så det började blöda ur näsa och mun. Jag sa att Isobel skulle blunda och i den stunden så CRACH.

Ingen sa något, alla satt blixtstilla. Jag tittade på Isobel och såg att hon satt och grät tyst, mycket tyst. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ställde mig upp och granskade planet. Flera människor såg livlösa ut i deras stolar. Några hade brutit nacken. Det var hemskt. Jag tittade oroligt på sätena framför oss och där satt Charlie och Sandra chokade men oskadda. Jag knäppte loss Isobel och vi passerade den döde mannen. Hon pep till och viskade i mitt öra.

• Han är inte död va?

• Nej han sover bra sa jag och försökte le.

Jag drog upp både Sandra som satt ytterst och Charlie som satt innerst mot fönstret. Charlie halvgrät och sa att hon hade tittat ut genom fönstret och att vi var på Nya Zeeland.

-Nej Charlie sa jag lugnt det är vi inte, kom så tar vi en titt.

Jag la också till att dom skulle följa mig och att ingen fick titta på någon av de andra passagerarna. Dom lydde mig och vi gick genom det tysta planet och jag tog täten. Vi gick fort och jag kunde se att det var flera döda människor och dom som inte var döda följde med oss. Vi hade kommit längst fram nu och jag drog bort draperiet som skymde där flygvärdinnorna satt. Det var en hemsk syn jag fick se. Deras huvuden hängde livlösa och deras ögon var uppspärrade. Jag öppnade dörren som ledde till kaptenens kabin. Och det var samma syn där fast kaptenens huvud hade åkt in i instrumentbrädan. Blod. Mängder av blod. Jag stängde dörren och sparkade upp dörren som ledde ut. Dörren gled upp och till min förvåning så var vi inte i vattnet vi var på en strand. Jag och mitt ”sällskap” gick ut ur planet. Våra skakiga fötter träffade den mjuka varma sanden. Jag föste ut alla människor som var bakom mig och sa att dom skulle stanna där. Jag sprang in i planet igen och letade efter mer folk som inte var döda. Jag hittade en liten tjej som inte kunde varit mer än två år och hennes mamma var död. Jag tog henne och bar ut henne till mina kompisar och gav henne till Sandra.

• Lugna ner henne medan jag letar efter överlevande.

EN TIMME SENARE

Jag hade kollat igenom hela planet nu och det flesta människor var döda. Jag hittade bara 7 mer personer som gick att rädda. Jag tog också ut allas bagage och la det på stranden. En liten cirkel samlades runt mig.

• Ta dom sakerna som är era och ta det lugnt och gå absolut inte in i planet.

Vi föste oss fram till en skugga. Våra tröjor klibbades fast och munnen blev alldeles torr. Värmen kom som en chock för vissa. Den lilla 2 åringen som Sandra vägrade att lämna ifrån sig behövde vatten som vi andra. Alla la sina saker i skuggan och vissa började leta vatten och andra göra någonstans där man kunde sova. Isobel kom på att man kunde ta maten och vattnet från planet och jag gick egengång in i planet och kom ut med mat,vatten och mera bagage. Vi gav barnen vatten först och sen kunde vi lite mer vuxna dricka lite också. Alla hade nog inte förstått att vi var helt på fel ö. Så det fick jag informera om också. Vi gjorde ett läger med hyddor och skadade fick ligga där i första hand men barnen fick snart värmeslag och klev in dom också.

Jag var som en ledare och alla frågade mig om saker och ting. En dag fick jag en fråga från ett barn som frågade var mamma och pappa var. Jag visste inte vad jag skulle säga men sen kom Isobel som var jättebra med barn så det fick bli hennes uppgift. Vi visste inte när vi skulle bli räddade eller om vi skulle bli det överhuvudtaget. Men vi tog dagen som den kom. Vi hade ju mat och vatten och mer kläder än vi behövde. De döda människorna begravde jag själv för jag ville inte att andra skulle se den hemska synen. Vi utforskade ön mer och mer för varje dag. En dag så skulle Hanne en tjej i 25 års åldern gå och ”utforska” ön längre in i djungeln än vi andra hade vågat. Hon var så säker och inte det minsta rädd.

-Jag går själv! sa hon när jag hängde en ryggsäck över min vänstra axel.

• Nej det gör du inte sa jag och tittade henne rakt i ögonen.

• Vi vet inte vilka faror som finns där ute! la Sandra till som just hade fått tag på några torra kvistar som vi skulle ha till elden i kväll.

Hanne skakade på huvudet och öppnade munnen igen:

• Det är just därför jag vill gå själv, jag vill inte att någon annan ska råka illa ut.

Jag suckade och manade fram ett ”okej”.

• Men kom tillbaka när det börjar att mörkna.

• Okej sa hon glatt och gick in i den stora tropiska skogen.

Jag orkade inte bråka med henne mer. Jag behövde komma bort ifrån henne lite. Jag gick till Charlie som satt och masserade sin egen nacke.

• Låt mig sa jag och satte mig bakom henne.

• Tack,tack,tack pustade hon ut och blundade ett tag.

• Hur länge har vi varit här nu Mollie?

• Jag vet inte sa jag och försökte räkna dagarna…….. 5 dagar kan jag tro.

• Jag mår inte så bra om jag ska vara ärlig sa hon och la sig ner i skuggan.

Jag hade inte tänkt på det fören nu men hon var faktiskt glansig i ögonen och när jag kände på hennes panna kändes det väldigt varm.

• Kom så får du lägga dig ner lite på en av sovplatserna sa jag och tog hennes hand.

• Okej mimade hon på sina torra läppar och ramlade.

• CHARLIE skrek jag och satte mig ner i sanden och skakade om henne.

• Vad har hänt sa Isobel och Sandra som just hade kommit springande.

• Hon bara ramlade ihop sa jag och skakade på huvudet.

Vi bar in henne till sovplatserna och gav henne vatten. Hon var jättevarm och hon skakade. Isobel granskade hennes ena ben och fick stora ögon.

• Hon har ju blivit biten! skrek hon.

• Va sa Sandra som redan var framme vid Charlies ena ben.

Hon tittade noga på det och nickade. Det har du rätt i Isobel hon har blivit ormbiten men vad ska vi göra.

Isobel ville utbilda sig till läkare som sin mamma och hade följt med henne till jobbet flera gånger.

• Någon måste suga ut giftet, sa hon och tittade på oss.

• Inte jag sa Sandra och backade ett steg.

• Okej jag gör det sa jag och tittade på de två hålen som var på Charlies ben.

Det var rött och svullet och hålen såg ganska djupa ut.

• Hur ska jag göra då sa jag och tittade panikslaget på Isobel.

• Jag vet inte sa hon tyst,jag vet inte!

• Men vi måste ju få ut giftet sa jag och i samma stund var Sandra där med en spruta och stack in det och sög ut en gulaktig vätska som såg jätte äcklig ut.

- Har dun fått ut allt? sa jag och böjde mig fram.

-Jag tror det sa hon tyst och granskade Charlies ben.

Isobel satt och strök Charlie i håret och gav henne vatten. Men hon vaknade inte. Isobel skakade i Charlie och skrek åt henne att vakna. Jag,Sandra och Isobel satt och vakade över henne hela natten. Vi gav henne vatten,baddade hennes panna,gav henne frukt och svalkade henne med ett palmblad. Men hon vaknade inte, hon rörde inte en min. Hennes bruna korta hår var alldeles platt och livlöst. Vi tittade på varandra och tag varandra i händerna. Jag tror hon är uppe med änglarna nu sa Sandra och strök bort en tår från Isobels kind.

• Det tror jag också sa jag och kramade om Sandra och Isobel.

Jag tittar ner på Charlie och klappar henne lätt på kinden. Jag lägger ett lakan över Charlie. Vi var tysta, ingen sa något.

• Vad ska vi göra med henne nu? sa Isobel.

• Vad vi ska göra med henne? svarade jag.

• Vi ordnar en begravning! föreslog Sandra.

Och det gjorde vi också, vi tog på henne dom finaste kläderna hon hade haft med sig och grävde en grop. Vi hittade ett par fina snäckor som vi la över henne. Jag var helt mållös, ett barn eller en tonåring ska inte behöva utsättas för sånt här. Hon var ju en av mina bästa vänner som hade blivit dödad av en dum orm jävel. Det kunde inte vara sant. Mina tårar var slut och jag var alldeles skakig och mina knän orkade inte hålla mig uppe längre. Jag ramlade i sanden och mina tårar bara forsade.

Begravningen var kort och sorglig. Nu var det bara fem kvar på ön. Jag,Isobel,Sandra,den lilla tvååringen och en skadad gammal man.

Hanne hade aldrig kommit tillbaka,inte dom som skulle leta efter henne heller. Vi gick aldrig längre in i skogen än vi behövde. Vi fick slut på flygplansmaten och vattnet. Så vi tog vatten från en källa och kokade det från smuts och bakterier. Men maten var svårare att hitta. På den delen av ön vi var på så fanns bara kokosnötter och lite annan frukt som redan var uppäten. Vi åt bara ett mål om dagen och det gjorde så att den lilla två åringen dog. Nu var vi bara fyra stycken kvar på ön.

Vi badade ofta i det klara blåa vattnet, vi smörjade in oss med sololja ofta också men oftast var det redan för sent. Våra kroppar var röda och det kliade som in i bomben. Isobel kom på att man kunde ta några oljor och mjölken från kokosnötterna att smörja in sig med. Det hjälpte mycket och klådan gick ner.

Det fanns mer problem, aporna som bodde på ön snodde vår mat som vi hade kämpat för. Sen var det ju den gamla sjuka mannen som inte kunde gå och som vi fick bära runt på. Han kunde lika gärna dö tyckte vi alla men vi sa inget till honom. Vi hade börjat bli mer själviska och hittade egen mat som vi gömde och åt när vi var hungriga.

En dag när det hade börjat regna som bara den så började Sandra skaka enormt mycket .

• Hur är det Sandra sa jag och strök bort en hårslinga från hennes öga.

• Bra! sa hon och skakade till.

• Lägg dig ner på sovplatserna nu och sov en stund, svarade jag henne.

• Okej Mollie jag ska försöka.

NÅGRA DAGAR SENARE

-Men Gud allt är ju vått sa Isobel och vände på några tjocka träbitar.

• Ja,jag vet svarade jag med bekymrad röst.

• Sandra mår inte så bra va sa Isobel och tittade på mig med stora ögon.

• Hon har inte kommit över Charlies,gubbens och de andras död än.

• Jo jag vet svarade hon och tände elden.

Små gnistor tändes och snart brann elden. Vi tittade på varandra och log. Äntligen gick det, vi skulle kunna dricka vatten som inte var gammalt regn vatten. När vi hade kokat många liter vatten vi hade hittat i källan så kom Sandra ut.

• Jag mår inte bra, sa hon och blundade.

• Vi ser det sa vi i kör och ledde in henne till sovplatserna och la en filt över hennes kalla kropp. Hon hade fått ett virus som den gamle mannen hade dött av. Symtomen var den samma hon skakade,frös och kallsvettades.

• Jag vill dö sa hon och höll händerna över ansiktet.

• NEJ! Sa jag och tog bort hennes tunna händer från hennes ansikte.

• Säg inte så sa Isobel och skakade på huvudet.

Hennes hår var som vårat slitet och blekt av solen. Men hennes ögon såg ut som vanligt, klar blåa som medelhavet. Sandras ögon däremot var sömniga och såg nästan döda ut. Hon mådde inte bra det visste vi men vi visste inte att sjukdomen skulle bli slutet för oss alla.

Hoppas hon får det bra sa Isobel och kramade min hand med de krafter hon hade kvar. Sandras kropp var kritvit och benig. Hon hade inte ätit ut i det sista bara vägrat och det vi hade fått ner hade kommit upp igen samma väg.

Vi täckte över hennes kropp med sand som vi hade gjort med de andra. Vi la snäckskal över och vita blommor som vi hittat i regnskogen.

• Nu är vi bara två kvar sa jag och tittade på Isobel och log.

• Vi två ska hem! sa hon.

• Jag saknar mamma,pappa och Nellie sa hon och tårar rörde sig långsamt ner för hennes kinder.

Jag suckade och snart stod båda där och grät.

Vi hade varit där i två månader nu och vi var trötta på att bara sitta på stranden dag in och dag ut. Så vi bestämde oss för att utforska ön. Men att inte gå in i den gröna tropiska skogen utan att gå runt på stranden.

• Tänk om det finns andra människor där på andra sidan! sa Isobel och skuttade till.

• Ja tänk om dom har en båt som kan ta oss bort från den här dumma ön sa jag och ökade takten.

Men det var inte så lätt när man hade en tung ryggsäck med vatten,frukt och kläder på ryggen. Isobel hade också en ryggsäck men en lite lättare för hon hade inte så mycket kraft som jag hade. Vi gick och gick. Vi såg regnskog,vatten,sand och frukt. Inget mer,INGET MER! Inga hyddor,inga människor som skulle ha en båt som skulle rädda oss från den här jävla ön.

Nu fick det vara nog! Jag orkade inte mer nu, jag ville hem och det var med basta! Vi hade gått runt ön nu och den var inte så stor som vi trodde den var liten eller inte så liten ganska liten. Men regnskogen gick vi inte in i mer än vi behövde. Vi hade tänkt på vad som hade kunnat hända Hanne och de andra som letade efter henne. Vi kom på att dom kunde ha stött på spindlar,grodor (farliga grodor),krokodiler (dom fanns det visste vi) eller drunknat. Isobel sa att hon hade hellre drunknat än att stöta på en krokodil. Hon hade nämligen gjort det en gång när hon skulle hämta vatten. Hon berättade hur stor den var och hur ful den var. Jag skrattade för första gången på länge. Hon berättade allt i detalj verkligen och det var skönt att höra hennes röst, att hon mådde bra för annars så pratade hon inte. Hon skrattade när jag berättade om den gången jag skulle sova i sovplatsen för första gången, och då hoppade en apa in och tog mina örhängen.

När vi la oss och den natten sov vi extra gott.

Nästa morgon var Isobel borta. Jag tittade oroligt runt i sovhyddan men hon var inte där. Jag ställde mig upp och gick ut och där var hon! Hon stod och lagade PANNAKOR!

-Men va sa jag och sprang fram till henne.

-Vad menar du sa hon och små log lite retsamt.

-Hur har du fått ägg,mjöl och mjölk? Haspade jag fram.

• Jag gick och skulle samla frukt och så hittade jag ägg i skogen så jag antar att det finns hönor på den här ön så vi är inte så ensamma.

• Men mjölet och mjölken då svarade jag henne lika snabbt.

• Mjölken hittade jag i planet som du hade missat och mjölet är en hemlighet sa hon och log sådär lurigt igen.

• Men berätta då snälla sa jag och gick ner på knä för henne.

• Nej ,sätt dig ner och ät nu sa hon och gav mig en nygräddad pannkaka.

Jag visste att det var hopplöst att försöka för hon skulle aldrig säga det inte ens om jag bad och bönade. Men jag kunde inte sluta tänka på det, vad hade hon hittat det?

Dagarna flöt på och vi gick upp i vikt och frukterna började växa som på nytt igen. Vi var överlyckliga men vi längtade fortfarande hem otroligt mycket. Planet var totalt förstört där fram så det gick inte att få fram någon signal. Det var hopplöst vi fick helt enkelt vänta tills någon kom och letade efter oss. Det tog hårdast på Isobel hon blev mer deprimerade för var dag som gick. Hon blev på dåligt humör oftare än förut och hon kunde bli arg på allt inklusive mig. Jag hade aldrig sett en människa så arg någonsin. Men hon sa snabbt förlåt igen och så var vi bästa vänner.

Vissa dagar firade vi tex som namnsdagar och syskons och familjs födelsedagar. En dag så sa Isobel att hon ville ta en simtur i vattnet som vanligt denna tiden på dygnet. Jag sa att det skulle vara en jättebra idé och vi tog på oss våra bikinis och gick ner till vattnet hand i hand. Hennes bruna hand mot min. Vi log och skrattade och hade jätteroligt. Isobel simmade ut lite längre än hon brukade och dök ner i det klarblåa vattnet. Jag stod och tittade på henne när hon visade sina fina konster i vattnet. Hon var en bra vän och inte bara en bra utan det bästa vännen som existerade på denna jord. Vi hade gått igenom mycket nu och jag visste nu hur mycket hon betydde för mig. Hon var min ängel helt enkelt.

Jag såg hur hon dök ner en sista gång innan vi skulle gå upp, men kom inte upp igen. Jag väntade ytterligare en liten stund men hon kom inte upp. Jag sprang så snabbt jag kunde i vattnet och när jag inte kunde springa mer tog jag långa simtag och dök ner under ytan. När jag såg vad som hade hänt simmade jag fortare ner,hon hade fastnat i långa alger. Dom hade trasslat in sig i hennes ben. Hon slet och ryckte men kunde inte få bort dom. Jag försökte jag med men det gick inte. Snart visade det sig att jag också hade trasslat in mig i alger. Vi ryckte och drog men snart insåg vi att våra krafter och lungor var helt slut. Så vi tittade på varandra,tog varandras händer och blundade. Det sista jag såg var Isobels blåa klara ögon och sen blev allt helt svart.